torsdag 21 oktober 2010

Malmös nya bryggeri

Igår besökte jag Brygghuset, Malmös nya ölbryggeri, med en förening jag är med i. Det ligger i Mazettihuset, där det för hundra år sedan fanns ett bryggeri. Ägaren Anders Hansson visade runt och berättade den inspirerande historien om hur drömmen om ett eget bryggeri har förverkligats. Bryggeriet gör fem sorters öl: Pilsner, Pale ale, India pale ale, Veteöl och Cacaoporter. Jag var bara tvungen att smaka den sistnämnda. Fantastiskt mustigt och gott (smakar inte choklad)! I min iver och entusiasm glömde jag att fotografera.

Brygghuset har öppet fredagar fram till den 20 november då puben öppnar. Webbplatsen är inte särskilt informativ tyvärr. Tre Systembolag säljer ölen styckvis: Hansa, Triangeln och Mobilia. Kul att Malmö har ett eget bryggeri, jag ser fram emot att prova de andra sorterna också.

Idag hade jag och M en lunchdate i Lund. Vi gick till indiska restaurangen och tog därefter en kaffe på Piccolo.

Piccolo har makalöst goda små mandelkakor smaksatta med limoncello. Jag har flera gånger undrat hur man gör sådana. Efter en snabb googling hittade jag nu ett recept: 200 g marsipan, 1 ägg, citronskal och citronsaft, grädda i 225 grader tills de är ljusbruna. Är det det receptet månntro? Kan man byta ut citronsaften mot limoncello? Kan det vara så enkelt? Frågorna är många, jag får nog testa i helgen och se om de liknar Piccolos kakor. Kanske kan man experimentera sig fram till något.

På tal om kakor såg jag en dokumentär häromdagen som fick mig att gråta. Kakornas kungar. Den kan ses på SVT Play till och med den 18 november. Dokumentären handlar om några av världens bästa konditorer, alla fransmän, som tävlar för att få den eftertraktade titeln "MOF". Tävlingen hålls var fjärde år och de har lagt ner sitt liv och sin själ för att bli bäst. I tre dagar utför de olika prov och bygger upp de mest fantastiska skapelser på tid.

En av männen (för de är alla män såklart) som man får följa i programmet tappar sin stora sockerskulptur, paradnumret, när han ska ställa upp den på sitt visningsbord. Den går i tusen bitar. Jag gråter inte ofta, i princip aldrig, men hans besvikelse klarade jag bara inte av. Jag satt med kudden framför ansiktet för att slippa se, men som tur är slutar det lyckligt. Se dokumentären, den är intressant, imponerande, rolig och hjärtskärande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar