torsdag 30 september 2010

Terapeutiska långkok

Eller snarare "långstek". (Det där om att svenska språket är fattigt på ord sägs vara en myt, men jag tycker att man ständigt behöver uppfinna nya...).

Anyway, när jag har haft en hektisk dag vill jag laga något snabbt, eller ännu hellre köpa hem något. Men när varje dag i veckan känns som om jag spurtar mig igenom ett maratonlopp får jag nog av allt som går snabbt. Då vill jag istället laga något som tar tillräckligt lång tid för att jag ska hinna varva ner. Och det tar ett tag, jag är värdelös på att slappna av. TVn gör mig rastlös, en bok kan fungera men just nu harvar jag mig igenom några böcker av Doris Lessing och snigeltempot i dem gör mig än mer stressad. Jag tror att Svenska akademien satt med en hög böcker, började med Lessing, läste femtio sidor, gav upp och tänkte "good enough, hon får Nobelpriset". Nej, de tänkte förmodligen "bra nog, hon får Nobelpriset". Att slänga sig med engelska uttryck i akademien är väl som att svära i kyrkan eller värre. Alltså: min återhämtning och terapi den här veckan har istället fått vara att sitta vid köksön och stirra in i ugnen. Det är helt underbart fridfullt.

Långstek 1: Fläskkarré med höstiga tillbehör
Igår köpte vi en fläskkarré, lade på några smörklickar och ganska mycket salt och lät den vara i ugnen i 175 grader tills termometern visade 82 grader. Det tog en timme och fyrtiofem minuter. Vi öste den några gånger under tiden.

Köttet blev nästan knaprigt runtom och saftigt inuti.

Till detta gjorde jag en improviserad kål- och äppelröra. Jag fräste ett par skivade äpplen i lite smör och lade efter en stund i grovhackad vitkål. När detta blivit mjukt och lite gyllenbrunt på sina håll hällde jag i några matskedar vatten, en tesked grönsaksbuljong, någon tesked flytande honung och havssalt. Det blev riktigt gott till köttet. Detta åt vi med potatis (amandine från Bondens egen marknad) och lite sås gjord på stekskyn.

Långstek 2: Tortiera di patate e funghi
Idag gav jag mig på en inte fullt lika tidskrävande rätt, en gratäng med potatis, champinjoner och citron. Fick tipset av en kollega.

Skala och skiva ett kilo potatis. Skär av fötterna på 300-400 gram champinjoner och skiva dem. Pressa saften ur en citron och häll över champinjonerna. Riv en deciliter vitt bröd, 50 gram parmesan, hacka ett knippe bladpersilja och blanda. Smöra en form. Varva potatis, champinjoner, brödblandningen, olivlja, salt och peppar. Ställ i ugnen i minst en timme i 175 grader.

Var inte så sugen på maffiga köttbitar idag igen så det blev ett par skivor rostbiff till.

söndag 26 september 2010

Man tager vad man haver

Jag respekterar jante och allt det står för och vill därmed ogärna skryta. Skojar bara, jag hatar jante och skryter gärna: idag har jag gjort världens godaste kamben!

Köpte nästan ett kilo finfina ben och rörde ihop en marinad bestående av ca en deciliter honung, ca 4 matskedar japansk soja, en pressad vitlöksklyfta, två teskedar mald nejlika och ca en matsked finriven färsk ingefära. Därefter lade jag kambenen och marinaden i en plastpåse, gojsade runt det hela och lät ligga i kylen i några timmar.

Benen fick vara i ugnen i ungefär en och en halv timme i 175 grader. Jag penslade dem med jämna mellanrum med en blandning av 3 matskedar honung, 1,5 matskedar japansk soja, en pressad vitlöksklyfta och en tesked sambal. Nejlkorna gjorde att det luktade pepparkaka från ugnen.

Jag börjar alltid på maten när jag redan är ordentligt hungrig. Väljer man en rätt som ska vara en och en halv timme i ugnen får man då problem... Jag rotade och letade i kylen och hittade lite allt möjligt att stilla hungern med: superrökt korv från Bondens egen marknad igår, god grönmögelost och ankleverpastej. Detta blev en fin liten förrättstallrik. Pastejen bredde jag på en smörstekt brödskiva och toppade med en klick äppel- och calvadosmarmelad. Osten fick ligga på på ett rosmarinknäcke och korven fick vara som den är. Till detta gjorde jag en negrone.


Såhär blev köttet när det var färdigt, saftigt med klibbig tjock glaze på.

Åt dem med coleslaw: strimlad kål, riven morot, lätt-creme fraiche, lite fransk senap, salt och peppar. Inte dumt. Inte dumt alls...

onsdag 22 september 2010

Lycka är...

...att komma hem från kurs, alldeles mosig i huvudet, sticka nyckeln i låset, öppna dörren och känna doften av nybakat bröd slå emot en. En sats av de vanliga frukostbullarna med aprikos och pumpakärnor och två stora härliga danska rågbröd. Pluspoäng för maken.

måndag 20 september 2010

Som ett barn på julafton

Okej, här kommer ett helnördigt inlägg. Jag är en nörd, det går inte att förneka. Inte ens i bloggen.

Igår kväll testade vi nya pastamaskinen. Jag gjorde en fyllning på ricotta, Boels blå, finhackade valnötter, lite salt och peppar.

Nu till det nördiga: jag filmade när vi testade motorn. Det här kommer inte att bli en videoblogg, men detta var jag bara tvungen att föreviga. Så himla skönt att slippa veva med ena handen och försöka styra pastan med andra. Det var bara att trycka på knappen och se pastan manglas genom valsarna till ett fruktansvärt irriterande ljud (förstärkt av mobilkameran) och en lätt doft av bränd elmotor.



När ett pastaark var klart delade vi det på mitten och lade ändarna i raviolifabriken.

Därefter satte vi på en plasttratt och hällde i fyllning.

Just raviolin måste man dock veva fram, hade vi använt motorn hade maskinen spottat ut ravioli över hela köket. Sådant kaos vill man inte ha.

Såhär coolt blev det. Vi var smått exalterade, som barn på julafton ungefär. Det tog ett par timmar att fixa ihop det hela, det ska erkännas, men resultatet blev topp!

Så här många blev det. Och när fyllningen tog slut gjorde vi tagliatelle på resten. M gjorde en god basilikasås till. Så gott att man nästan blev lite tårögd... Nördigt, eller hur?

söndag 19 september 2010

Risotto med karljohansvamp

Fick ett risottoryck och tinade M:s karljohanfynd från förförra helgens svampplockartur. Gula kantareller är min absoluta svampfavorit, men karljohan (väl rensad, skuren i småbitar och tillagad på ett sätt som gör den mindre slajmig) kan vara riktigt gott.

Smält en rejäl klick smör i en gryta. Fräs två finhackade scharlottenlökar och en hackad vitlöksklyfta en stund. Lägg därefter i svampen och låt den fräsa med. Häll i tre deciliter ris, avsett för risotto.

När det har fräst ett par minuter häller du i två deciliter vitt vin och fem deciliter vatten. Detta häller du i en deciliter i taget så att det får koka ner mellan varje. Det ska bli krämigt, inte blött. Häll därefter i tre matskedar grönsaksfond.

Det tar ca 20-30 minuter att koka in vätskan i omgångar. När risotton har en krämig, klibbig konsistens häller du i finriven parmesan. En näve ungefär. Smaka av med salt.

Lite tryffelolja på, krispig rucola och en god köttbit så har man en godkänd lördagmiddag. Ett glas kallt vitt vin till skadar inte heller.

lördag 18 september 2010

Marknad på Drottningtorget

Kom precis hem från en tur till Bondens egen marknad på Drottningtorget. Varje lördag till och med den 16 oktober kan man handla grönsaker, kött och annat (allt från gårdar i Skåne) på torget.

Idag köpte vi potatis (Cherie), rökt korv och goda blåmögelosten Boels blå. Om jag lyckas låta bli osten idag kanske den kommer väl till pass när nya pastamaskinen ska testköras imorgon.

Häromdagen gick jag förbi en bokhandel som säljer ut alla böcker med 75% rabatt. Det var ganska urplockat, men jag fyndade några kokböcker: Italienska inviter, Antipasti & stuzzichini, Svenska köket och Drinkar, en snygg bok (så blank att jag kom med på bilden) med recept från sveriges bästa bartendrar. Fin att bläddra i, men ingredienserna är så krångliga att jag tvivlar på att den kommer till användning. Var får man t ex tag på havtornpuré, havtornsjuice, ingefärsjuice och shisoblad? Nej tacka vet jag en okomplicerad GT.

Ikväll blir det risotto med karljohansvamp som M plockade för ett par helger sedan. Kan bli gott.

tisdag 14 september 2010

Indiskt x 2

Några kollegor äter på den indiska restaurangen på Bantorget i Lund varje tisdag och ibland hänger jag på. De betygsätter buffén varje vecka. Idag fick den 4,7 vilket är riktigt bra. Lammgrytan, den fina kycklingen som smälter i munnen och ny kryddning på potatisen bidrog till detta höga betyg. För full pott krävs att personalen ställer fram extra tillbehör.

Restaurangen har ett bås, som varje tisdag reserveras för stammisarna. Båset är trångt, mörkt och dystert. Dessutom sitter man omringad av tygskynken, vilket ger mig lite ångest med tanke på min textil-i-offentliga-miljöer-fobi (fläckiga dukar på restauranger, gardiner i bussar - jag vägrar till och med gardiner hemma). Därför försöker jag alltid få dem att sätta sig vid ett annat bord när jag är med, men det lyckas sällan. Idag fick jag sitta längst in i båset, inklämd. "Face your fears, face your fears..." mumlade jag tyst för mig själv medan jag lastade på ris på brödet.

Jag är inne i en indisk fas just nu, men i vintras vägrade jag att gå dit i flera månader efter en nära döden-incident. Jag satte en potatis i halsen och var säker på att min sista dag var kommen efter att ha försökt gestikulera till övriga gäster att jag behövde en hårdhänt Heimlich - utan resultat. Som tur var lyckades jag få upp den innan jag tuppade av. Får öva på mina charader så att jag är bättre förberedd till nästa gång.

Efter lunch på indiska restaurangen försätts man i djupaste paltkoma och tänker att det gott kan få dröja en vecka till nästa gång. Ändå fick jag för mig att satsa på indiskt även till kvällen.
Testade denna enkla gryta med köttfärs, linser och kokosmjölk med naanbröd och ris till. Receptet var bra, förutom att man måste salta ganska mycket och hälla i lite soja för en mer aptitlig färg. Annars en höjdare tyckte vi. De indiska recept jag samlat på mig tidigare tar en halvdag att koka ihop, så detta är ett bra vardagsalternativ.

söndag 12 september 2010

Hösten är här

I takt med att det blir ruggigare ute blir man allt mer sugen på höstmat: varma goda rätter som man blir ordentligt mätt på. Sallader med rosé känns passé. Potatisen kokar på spisen och jag ska precis börja steka isterband (halvsmålänningen i mig tycker att det är något av det godaste som finns). Rårörda lingon har jag verkligen längtat efter, och när jag rörde ihop lingonen började jag tänka på kåldolmar. Det får inte dröja alltför länge till. En annan fördel med hösten är att julbelysningen runt köksfönstret börjar kännas rätt igen.

Igår blev det en enkel, klassisk söndagmiddag. Vi blev sugna på en köttbit och köpte varsin bit entrecôte. Jag har aldrig förstått skillnaden mellan vitlökssmör och persiljesmör så jag vet inte riktigt vilket det är jag brukar göra. Smör, salt, persilja och vitlök innehåller det iallafall.

Köpte också ett gäng gula kantareller för extra höstfeeling. Smörfräste och åt på smörstekt brödskiva.
M fixade egna pommes och ugnsbakade några tomater. Perfekt mat en mörk och regning kväll.

Vänners goda mat i vänners goda lag

Var hemma hos vänner och åt i fredags. De är fantastiskt duktiga på att laga mat, man blir lika imponerad varje gång.

Först fick vi risvin och någon slags gröna ärtor som jag inte ätit innan. Därefter jordnötsmarinerad kyckling, fiskkakor med sötsur sås och jordnötssås, biffsallad med koriander och en spännande och god bläckfisksallad. Till det japansk och thailändsk öl. Så gott, fräscht och smakrikt! Efter en tung vecka känns fredagkvällen verkligen som oasen i öknen. Att då få sätta sig vid ett dukat bord och bli serverad den ena läckerheten efter den andra är inte fel. Tack!
Jag har inte recepten men har hittat några som skulle kunna vara något liknande:
Fiskkakor med syrlig dipp
Biffsallad
Jordnötssås

Vår egen matlagning har inte hållit någon särskilt hög nivå i helgen. Igår gick jag och köpte slappematen nummer ett: fulpizza på fulpizzeran... med ananas, jordnötter och banan på. Ikväll får man väl ta sig i kragen och sno ihop något trevligt. Vi ska iallafall baka ett gäng bullar inför veckan.

fredag 10 september 2010

Italienshopping

Jag gjorde en liten mental shoppinglista innan Italienresa: limoncello, motordriven pastamaskin, en stor, fet ost och bruna höststövlar. Ost blev det ingen, men det andra lyckades jag hitta utan större problem.

På eftermiddagen när jag kom till Stresa gav jag mig ut på en promenad. Den första affären jag sprang på var en butik med hushållsmaskiner, och det första jag fick syn på i fönstret: en pastamaskin med motor för 65 euro, dvs nästan en tredjedel av priset här. Bingo!

Jag köpte även en ambitiös raviolitillsats som ska bli kul att prova. En sak är iallafall säker, M får under inga omständigheter meka isär den: http://fiasmat.blogspot.com/2010/07/har-semestrat-nagra-dagar-i-ett-varmt.html.

Passade också på att inhandla grappa och limoncello. Jag är ett stort fan of limoncello, men grappa känns överskattat. Jag kunde inte låta bli att köpa ändå, jag föll för den snygga flaskan. Om det inte går att göra slut på grappan kan man alltid ha den till att rengöra cykelkedjan med.

Det jag gillar bäst i Italien är bagerier och caféer som har små bakverk, tilltugg och pajer. Det låg ett sådant nära hotellet i Milano och varje gång vi gick förbi tryckte någon av oss längtansfullt näsan mot rutan. När vi delade på oss för att shoppa på egen hand smet jag in där för en snabb extralunch.

Damen i disken kunde ingen engelska alls, så jag fick improvisera. Mina italienskkunskaper är inte stora och det enda jag fick fram, för att ange antal av varje, var "uno". Jag var dock så genomförkyld och täppt i näsan att det snarare lät som "odo". Damen tittade på mig som om jag var totalt dum i huvudet och sa "odo???", så irriterat som bara en dam i en italiensk affär kan göra. När vi rett ut missförståndet gick jag till kassan för att betala, enligt ett system så komplicerat som bara ett italienskt system kan vara. Då hojtade damen till sin kollega i kassan och snurrade sitt finger runt ena sidan av sitt huvud. Idiotförklarad alltså.

Men inte bryr jag mig om det, jag älskar ändå Italien, italiensk mat och (nästan alla) italienare. Och de har de finaste höststövlarna.

tisdag 7 september 2010

Återbesök på La Libera gjorde min Milanotripp

Är hemkommen från några dagar i Stresa och Milano. Jag hade förmånen att få spendera några dagar i Milano även förra sommaren. Vi lade mycket tid på att leta trevliga restauranger och vår absoluta favorit blev La Libera. Jag vet inte hur många gånger vi pratat om att vi måste åka tillbaka dit. Det är inget pretentiöst ställe, men det är mysigt och stämningsfullt, toppenservice, god mat, och framförallt: det är bara italienare där.

Redan när jag bokade denna resa i våras började jag lobba för La Libera med förhoppning om att få med kollegorna dit. Till min stora glädje gick de med på det. Jag hade för mig att restaurangen var ganska dyr, så jag blev positivt förvånad när jag kikade på menyn och såg att det faktiskt är prisvärt.

Restaurangen är ganska anonym och har inte ens någon skylt. Därför fick leta lite innan jag hittade den.

La Libera har ingen meny på engelska men har man tur får man en servitör som kan förklara vad det står. Vi blev rekommenderade stekt saffransrisotto. Jag beställde en sådan och det var riktigt gott. Smörigt och knaprigt med en mild saffranssmak. Det kommer jag definitivt att testa att göra. Mycket snart.

Förra gången jag var på La Libera försökte jag beställa Vitello tonnato, men vi var där sent på kvällen och kalvköttet var slut. Denna gång gick det bättre och det var nog det godaste jag åt under hela Italienresan. Min kollega Ulrika, som beställde samma, påpekade dock att hennes version är lite godare så jag hoppas att jag kan få smaka den någon gång.

Jag minns tyärr inte vad min efterrätt hette, men det var någon form av glasskapelse med kaffe i botten.

La Libera-besöket gjorde hela Milanotrippen för mig. Jag var febrig, förkyld och eländig och var egentligen för trött för att knata omkring på stan, men restaurangbesöket kunde jag ändå njuta av. Det skadade inte heller att jag var där med bästa sällskapet: mina fina kollegor. Jag tog bilder med mobilen och skickade hem till en mycket avundsjuk M.

På restaurangen jobbar en man (eller är det ägaran?) med en fantastisk stil. Sist jag var där stod han i en mycket tjusig vit- och rödrandig kostym i kassan och räknade pengar med en stor cigarr mellan tänderna. Jag försökte lite diskret ta ett foto, men lyckades inte riktigt. Denna gång hade han en orange kostym på sig, med orange fluga och näsduk med matchande glasögon. Jag samlade mod, gav honom en komplimang för hans genomtänkta outfit och frågade om jag fick fotografera honom. Det fick jag:

Jag är normalt inte typen som, om jag återvänder till ett resmål, går på samma restauranger och gör samma saker som förra gången. Men kommer jag till Milano igen, vilket jag hoppas att jag gör inom något år eller två, kommer jag utan tvekan att besöka La Libera.